Jag har en lillebror som heter Jonathan. Han är född 21 februari 1994 och är 16 år, det skiljer alltså två år mellan oss. Första gången jag såg honom och fick hålla honom så frågade jag varför han inte pratade, hade tydligen sett fram emot han jättemycket :) Jag var alltid jättebossig när vi var små (haha) och jag skulle alltid bestämma när vi lekte, och om han gjorde fel eller sa fel så blev jag arg. Fast han brydde nog sig inte speciellt mycket för han ville ju leka med mig ändå. Vi brukade ofta tävla vem som hann först till bilen och sätta på sig bältet, och som säkert många andra syskon så var det alltid diskussioner om vem som skulle sitta fram.



Jag har aldrig haft något "storbråk" med honom som jag vet att många andra syskon kan ha, visst har vi bråkat men vi kommer i övrigt väldigt bra överens och han har inte lika hett temperament som jag så han brukar inte vilja ta diskussioner. En gång när vi var små och lekte i tvättstugan så skulle vi slåss på låtsas och jag fick in ett knytnävsslag i ansiktet på han och slog ut en eller två tänder haha! Fast det var mjölktänder och dom var lösa från början, vi höll på att skratta ihjäl oss!

Jonathan kallas för Jonte, fast jag uttalar det som "jånte" och jag vet faktiskt inte varför men jag har alltid gjort det. Han är hur mycket längre som helst än mig och han växte om mig för länge sen, många skulle nog kunna tro att jag är lillasyster. Han har spelat hockey sen han var 6 år gammal, alltså i 10 år nu. Han är väldigt duktig och har alltid velat ha hockeyn som arbete så jag hoppas att det blir så för honom. Jag har alltid varit ganska beskyddande mot honom och jag började förskolan så gick han kvar hos dagmamma och jag tyckte det var konstigt att "lämna" honom där. När han sen började förskolan själv (då var jag 8 år) så var jag väldigt orolig för honom. På fritiden så spelar han hockey, tränar på gymmet, sitter vid datorn eller är med kompisar. Han är världens bästa lillebror! :)