Som alla vet så finns det olika sorters kärlek. Jag har såklart en stor kärlek till min familj, mina vänner och mina hundar. Utan de hade jag inte varit någonstans idag och utan dom vid min sida så hade jag inte haft något som håller mig uppe när allt annat känns tungt.


Min största kärlek är Christoffer. Vi träffades i juli 2008 genom en gemensam kompis. Han var uppe i Gällivare då och av en slump så skulle jag ner till Gävle typ vecka efter att vi träffats eftersom min lillebror skulle gå hockeyskola där och vi skulle sedan åka på semester. Vi umgicks nästan varje dag enda tills jag skulle åka ner till Gävle, vi tog oftast nattpromenader och pratade om allt mellan himmel och jord och delade problem med varandra. Jag såg han som en väldigt bra kompis. Vi träffades i Gävle när han kom hem från Gällivare och umgicks några dagar innan jag åkte vidare till London. Det var även i Gävle som vi pussades första gången men jag såg han fortfarande bara som en kompis och jag var inte kär i honom då, fastän rykten har sagt annat såklart, men jag kände knappt honom så. Vi hördes iaf varje dag tills att han kom upp hit på höstlovet i oktober och då blev vi tillsammans.

Vi har haft våra ups and downs som jag för i övrigt inte varit så öppen med inför andra utan hanterat på mitt eget sätt, men det faktum att vi har ett distansförhållande har alltid gjort såna saker värre. Hur som helst har vi alltid tagit oss igenom det och här är vi än idag. Att han sen är raka motsatsen till mig då han är väldigt lugn i konflikter har nog också hjälpt. Jag däremot har hett temperament och får jag mothugg i "allvarliga" diskussioner så blir jag ännu värre. Men det är nog för att han inte är som jag på det sättet som har gjort att vi aldrig direkt haft några stora bråk.
 

Vi är både lika och olika varandra och jag tror det är därför vi kompletterar varandra så bra. Allt är liksom så ohämmat och det är skönt att det är så mellan oss. Något annat, förutom hur vi är som personer i konflikter, som vi inte delar är att han är en sån ”det löser sig”-typ. Han säger alltid att allting löser sig, oavsett vad det är. Jag däremot grubblar och funderar på hur allt ska gå, det blir typ som att de är jag som löser det hela haha!

I vårat förhållande har jag aldrig känt att jag har haft riktigt stöd av mina kompisar men jag ville följa mitt hjärta och kanske behöva ångra det jag gjort, hellre än att gå och fundera på vad som hade hänt om jag inte gav det en chans, och ångrat det. De ville i och för sig kanske bara mig väl och inte att jag skulle bli sårad. Att ge Christoffer en chans är bland det bästa jag har gjort, och jag trodde aldrig att det skulle bli nånting – än mindre att det skulle hålla så länge som det har gjort.

Jag är så glad att jag har träffat Christoffer och vad som än händer så vet jag att han alltid finns i mitt hjärta, han är min lilla bebi och jag älskar honom så mycket att jag knappt vet vart jag ska ta vägen ibland. Han är lyckan i mitt liv. Avståndet mellan oss säger ingenting så länge man älskar varandra. Jag skulle inte vara densamma om jag aldrig hade träffat honom. Han finns i mina tankar hela tiden och jag älskar honom mer än vad han nånsin kommer att förstå.