Dina lögner leker kurragömma bakom charmerande blickar,
du bryter dina löften med glimten i ögat,
dina andetag är alltid så lätta, obekymrade,
så man kan ingenting annat än att tro dig
fast jag tvivlar ändå, för att jag vet

Jag trodde på evighet, gjorde misstag och trillade,
slog upp blodiga, grusiga knän men tänkte
att evigheten ändå skulle rädda mig

Frågan är bara;
gör den det?