Snart läggdags. Har precis lagt mig i sängen med datorn. Christoffer åkte strax före sju nån gång, tåget var bara lite sent. Och jag kände mig inte så jättelycklig just då, men han är så fin mitt hjärta och han säger rätt saker vid rätt tidpunkt. Åhh vad jag ska sakna honom, och vad jag saknar han redan.

Åkte hem, for med mamma och hundarna till klubben för att träna. Vi satt i bilen säkert en och en halv timme och pratade innan vi började träna. Vi sitter ofta i bilen och pratar länge, oftast nere på parkeringen. Efter träningen hann jag vara hemma i fem minuter innan Ida kom och hämtade mig och vi åkte runt och glodde lite. Var hemma vid tolvtiden och då satte jag mig vid teven med pappa och Anne och drack vin.

Har inte hunnit tänka så mycket, alla tankar kommer nu när man ska sova. Men det går bra, för vi har något att se fram emot. Hela mitt rum luktar Christoffer, fast det känns bra. Då vet jag att det inte är alltför länge sedan han var här sist. Tre och en halv vecka kvar till Turkiet, sen går tiden fort det vet jag. Jag ser framåt, jag hoppas och jag längtar. Det här har varit världens bästa sommar. Världens bästa. Jag är lycklig trots att jag är ensam ikväll.

Första natten på 65 dagar som jag sover ensam, det känns helt konstigt. Eller jag har väl sovit 2-3 nätter själv under sommaren, men det känns konstigt, det gör det. Vi har inte varit hundra mil bort då, utan det har handlat om någon mil bara. Nu är avståndet så långt. Men det kommer att gå bra ändå.

Det handlar om att se någon så djupt i ögonen för att sedan falla en miljon mil under mark
Det handlar om att lita på någon så mycket att man låter det hända
för att hans hand håller en hårt nog att han kan dra en upp innan man faller i marken

Det handlar om att våga gråta i någons famn, vända sig in och ut
och visa allt man står för, allt man har och allt man saknar
när man vet att han kan vända sig om och gå som alla andra, men att våga göra det ändå