Tacka gud för att meddelandehistoriken på msn finns. Det finns bara en sak du vill när vi ska umgås. Och får du inte som du vill så blir du så förbannat jävla grinig och surar hur länge som helst. Jag har alltid stöttat dig när du har mått dåligt men så fort jag har mått dåligt så har du bara gnällt och gnällt. Jag har bestämt mig, nu lämnar jag det och går vidare. Det funkar inte längre, du måste inse det. Jag har insett det för länge sen men du verkar inte kunna förstå. Det är slut, det är över. Jag ångrar absolut ingenting, bara att jag höll ut så länge. Nu går jag vidare, ensam är stark (ibland). Men det gör ingen skillnad om du står vid min sida eller inte, den senaste tiden har du varit till mer besvär än något annat. Och du har gjort mig ledsen oftare än vad du har gjort mig glad. Är det meningen att det ska vara så?
Var det inte fel på mig, ja då var det nå gravallvarligt fel på mina kompisar. Du kunde ta mej fan aldrig sluta klaga. Alltid var det nånting. När jag låg på botten försökte du inte ens hjälpa mig, det gjorde mina riktiga vänner. Sanningen är den att du är falsk, jag är falsk. Vi är falska mot varandra. Är det bara jag som har insett det? Mina vänner försökte tala om för mig vad du gjorde mot mig, men jag förstod inte. Eller nej, jag ville inte förstå helt enkelt. Jag är glad över det där samtalet förra veckan. Det fick mig att inse att det inte funkar längre, det har inte funkat på ett bra tag. Vet du det? Och jag vet, det är inte bara ditt fel, det är även mycket mitt. Trots allt har jag alltid stått med min dörr öppen för dig, även om din dörr nästan alltid stod stängd och låst för mig. Men vet du vad? Det är över nu. (eller egentligen för länge sen, men jag har aldrig riktigt insett det. förrän nu, idag)