Jag läste något för ett tag sedan som jag blev lite irriterad över så jag känner att jag är tvungen att skriva några ord om det. Det handlade om nån som inte tyckte att varannanvecka-barn hade det bra, att man är en "tillgång" varannan vecka, att "barnbollning" är vuxenegoism, att barn inte ska behöva "hatta runt", att det inte är bra för barn att anpassa sig efter olika regler och rutiner varannan vecka osv. 

När man skaffar barn är väl inte planerna direkt på att separera, men om man gör det så har ju såklart båda föräldrarna lika rätt till barnet/barnen, varför ska man genast anta att ena föräldern ska ha barnen och sen ska den andra få ha dem varannan helg eller nått sånt. Vad är det som säger att barn mår bättre av sånt? Och vilken förälder skulle vilja ge upp sina barn frivilligt? Barn älskar väl sina föräldrar lika mycket och det är klart att man vill träffa den ena lika ofta som den andra då och man behöver ju både sin mamma och sin pappa. Och båda föräldrarna har ju rätt i att träffa sina barn såklart. Om avstånden är långa kan jag dock förstå att man gör på annat sätt, eller om det är nått annat som gör att man inte kan ha varannan vecka. Man kanske är i den åldern där man själv kan välja vilken förälder man vill bo hos och hur ofta, men i det här inlägget menar jag annars, om man är för liten för att kunna välja det.

Jag har varit varannanvecka-barn sedan jag var tre år, fram tills det jag flyttade hemifrån när jag var 19 år, i 16 år alltså. Lika länge har min lillebror varit varannanvecka-barn. Jag har aldrig mått dåligt av att vara det, aldrig nånsin. Jag och min bror har varit lika mycket hos mamma som hos pappa och även om inte rutinerna har sett exakt likadana ut så har ju vi anpassat oss efter dom och vi har ju haft en "tydlig" vardag, och inte behövt må dåligt över nått. Det är på det här sättet vi har vuxit upp. När jag och min bror blev äldre fick vi ju välja om vi ville göra på något annat sätt än att bo varannan vecka men vi var så vana vid det, och vi mådde aldrig dåligt av det.

Varför jag blev irriterad var för att personen som hade skrivit det inte ens varit varannanvecka-barn själv, så varför ens uttrycka sig om något man inte har nån erfarenhet av? Det är väl klart att man som barn kan må dåligt över sina föräldrars separation (beroende på vilken ålder man är, hur mycket man "fattar" osv) MEN det beror inte på att man blir varannan-vecka barn och att man faktiskt får träffa båda sina föräldrar lika mycket. Det är väl ett känsligt ämne men varför ska man uttala sig om något man inte har erfarenhet av, blir så irriterad..

• När man är på restaurang, café osv och ska äta nått med bestick, och folk lägger besticken på bordet. Alltså, nä fy.. Förstå hur många som har varit där med sina händer eller nå annat, och vart de har varit med det osv. Det där får man på besticken som ska in i munnen.. Hujja...
   
• I självscanningskassan på Willys, tänkte på det idag när vi handlade. Hur många har inte tryckt nere i högra hörnet på den där knappen som kommer fram, typ "Starta", "Betala" och vad det nu står. Och så trycker du där med ditt högra pekfinger, precis som alla andra har gjort. Och vart har de varit med sina fingrar? Sen ska du hem och äta godiset som du köpt.

Jag var bara tvungen, kom att tänka på det och lära dela med mig av det haha...

Är det schizofreni, när hjärtat säger en sak och hjärnan säger något helt annat?

Idag är det fyra år sedan jag och Christoffer träffades för första gången. Just idag är vi på bröllop för min kusin gifter sig, så det här inlägget är tidsinställt, bara för att jag kände att jag lära skriva det just idag. Kanske har jag skrivit det förut, men då gör jag det nu igen i såna fall.
 
Den 14 juli 2008 träffades vi första gången, och vi hade börjat prata med varandra i telefon av en slump 5 dagar före det. Det första jag tänkte när jag såg honom var att jag skulle ställa mig på kö, för han skulle vara min en dag. Inte nu men om några år kanske. Någon gång i livet i alla fall. Det är så töntigt när jag tänker på det, att jag tänkte så alltså. Jag hade så sjukt svårt för att komma ihåg hans namn så jag kallade honom för 08:an (för en Gällivarebo är Gävle och Stockholm väldigt nära varandra haha) när jag pratade om honom ;) Till slut blev det en vana att säga 08:an om honom, fast aldrig direkt till honom såklart för han visste ju inte att jag aldrig kom ihåg vad han hette, men jag hade iaf svårt att sluta kalla honom det när jag väl hade lärt mig hans namn haha..

Vi träffades varje dag fram tills den 18 juli då jag åkte till Gävle med pappa och lillebror. Det lustiga var att Christoffer bodde i Gävle, och det hade jag ingen aning om när jag träffade honom första gången. Vi träffades 24 och 25 juli i Gävle när Christoffer kom tillbaka från Gällivare. Den 25 juli på kvällen lämnade jag och pappa av Christoffer vid busshållsplatsen när han skulle hem, och jag, pappa och min bror åkte vidare mot London dagen efter, utan att jag visste om jag någonsin skulle få träffa den där pojken igen.
 

Massa bilder som för mig påminner om den sommaren och när vi pratade/umgicks
 
När vi landade i Sverige igen efter Londonresan var han den första jag ringde. Sen dess pratade/smsade vi varje dag tills han kom upp till Gällivare när vi hade höstlov i oktober, och det var då vi blev tillsammans. När jag hälsade på hos honom för första gången och förstod hur jävla dålig täckning det var ute i skogen hos hans pappa, kan jag bara skratta åt alla gånger han har stått ute på vägen i timmar den där sommaren, bland alla mygg för att prata med mig i telefon. Tills vi insåg att man faktiskt kan ringa från hemtelefonen då, för då kunde han vara inomhus haha..
 
Vi har hunnit med en hel del tillsammans sen den där dagen sommaren 2008. Idag, fyra år senare, är vi sambos. Jag är envis och har en vilja av stål ja, vilken tur att jag alltid får som jag vill, det gick bara lite fortare än vad jag hade trott ;)

Sitter och tänker på alla som sliter arslet av sig med sina sista skolarbeten inför studenten. För ett år sen var man där själv. Saknar absolut inte alla arbeten, allt slit i håret när det inte funkade, och framförallt all jäkla ångest man hade inför allt. Det värsta jag visste på gymnasiet var spanska och engelska, man låg fan vaken på nätterna och hade ångest över lektionen dagen efter. Hade inte världens bästa lärare kunde jag känna, jag som hatar att prata inför grupp osv. I alla fall om sånt jag inte är helt hundra på.

Google var min bästa vän när jag gick i skolan. Tror inte det finns ett enda arbete som jag inte hämtat någon från google alltså haha.. Saker man gjorde var inte så jäkla hemskt så länge det fanns fakta på google. Och jag var fan en fena på att kopiera utan att bli upptäckt haha! Minns när vi skulle göra bokrecensioner på engelskan, en i tvåan och sen två i trean. Läste inte mina böcker över huvudtaget, utan tog allt från internet haha, och jag vet att jag fick MVG på bokrecensionen i tvåan. Jag var nog hur bra som helst på att googla hehe.

Nåja, lider i alla fall med alla med den enorma ångesten och stressen som låg och nötte på en när studenten närmade sig. För ett år sen längtade jag som en tok tills jag skulle bli "fri", visste inte vad som skulle hända men jag visste vad jag ville i alla fall. På ett ungefär i alla fall.

Det handlar om respekt, idiot. Och du har just förlorat min.

(but in the end karma will be a bigger bitch then i'll ever have to be)

I will tell your story if you die, I will tell your story and keep you alive ♥

Ibland får jag bara för mig att skriva om nånting som egentligen inte gör någon skillnad, men som jag bara lär få ur mig. För idag har jag funderat över en sak, och ja jag tänkte väl försöka förklara lite hur jag tycker och tänker. För jag har funderat på, hur killar som pratar massa skit om tjejer (i allmänhet alltså) inte kan fatta varför de aldrig hittar någon att leva med? För ja, de är ju givetvis singlar - har nog inte hört nån kille som har en tjej som pratar illa om tjejer i allmänhet. Men hur kan man ens fundera på varför man är forever alone när man bara pratar dåligt om såna som man letar efter?

Och ja, visst pratar tjejer illa om killar också, det är ju så. De undrar varför de bara träffar såna som verkligen inte är något att hänga i julgranen. Men bara för att man en gång, eller kanske två, har träffat någon dålig så ska man ju inte dra alla över en kam. För förr eller senare så träffar i princip alla någon som de inte passar ihop med. Men när vi väl gör det, så har vi ju faktiskt ett val - att gå vidare rakryggad och inse att man bara kan träffa någon bättre, eller att låta ens negativa erfarenheter följa med i "jakten" på någon bättre. För kommer man verkligen att kunna träffa någon bättre om man går in med en negativ inställning?

Visst finns det en anledning till att killar och tjejer pratar som de gör om varandra, men man ska inte låta dåliga erfarenheter följa med en i livet och påverka en. Går man in med inställningen om att tjejer är si och killar är så, ja då kommer det förmodligen att gå åt skogen innan du ens har försökt. Och i slutändan är det ju ändå bara du själv som mår dåligt över det. "Cry a river, build a bridge and get over it" - även om det kan ta tid. Alla killar är inte svin, och alla tjejer är inte hjärtlösa. Tänk på det nästa gång du surar över att du bara träffar idioter, din inställning kanske är fel redan från början.

Vill byta blogg, är less på gamla Pevvsan. Det är ju liksom inte jag, det var ju nått som jag kallades på högstadiet (och av min kära Malbas när vi umgicks). Vill ha något med mitt namn, har faktiskt redan gjort en ny blogg men vill ändå inte byta. Inte ännu i alla fall. Har alla mina tankar och ja, jag har ju fan allting här sen i mitten av 2007. Sen jag var 15 år! Inte för att jag måste ta bort den här bloggen bara för det, men ändå. Går ofta tillbaka och läser gammalt, och det blir inte på samma sätt med en ny blogg. Men vi får se, den som lever får se när jag byter.

Jag och Christoffer har tittat på tatueringar typ hela halva kvällen igår. Inatt drömde jag till och med att jag tatuerade mig haha! Är så jäkla pepp på fler tatueringar, men har lite att fundera på ännu. Vill ha en text på foten, jag vet vad det ska stå men hittar inget typsnitt som känns sådär perfekt. Den andra ska jag ha på ankeln, men vet bara på ett ungefär hur jag vill ha den, med ett porträtt, rosor och en text. Måste hitta en bild som jag vill ha till den tatueringen, och även en textstil. Rosorna får nog tatueraren rita upp skulle jag tro. Men den kommer att bli grym när jag väl har bestämt mig! Kommer dock ta ett bra tag innan jag gör den, vågar nog inte egentligen men kommer tvinga mig själv.

När man ändå pratar om tatueringar så blir man väl lite beroende säger alla. Men den på ankeln har jag velat ha i flera år, även texten som jag gjorde på armen. Den på foten har jag kommit på rätt nyligen, men det är ingenting jag kommer ångra, det vet jag. Vet inte riktigt vad jag kommer ha för fler tatueringar i framtiden, vill inte gärna göra på ställen som är väldigt synliga, men det beror ju såklart på vad man gör för något. Den dagen jag får barn så vill jag nog tatuera in deras namn eller födelsedatum någonstans tror jag. Men full med tatueringar kommer jag aldrig att bli, jag tycker inte att det är speciellt snyggt. I alla fall inte om tatueringarna inte riktigt "hör ihop", det ska vara samma stil eller liknande tycker jag, annars blir det lätt grylligt.