Pappa sa något klokt åt mig i lördags. Det fick mig att fundera lite kort för jag tyckte det var bra sagt. Det är sant också, för den delen. Det var något i stil med:
 

Man måste ta chansen när den kommer
om man inte vill stå kvar på perrongen när tåget går.

Jag har inte levt länge men jag har tagit några chanser här i livet. Vissa har varit bättre än andra men jag har lärt mig att man aldrig ska ångra de chanser man har tagit (istället säger ju alla att man ska ångra de chanser man aldrig tog). Men de som säger att man inte ska ta chanser vet inte vad som är meningen med livet.
Jag har tagit chanser som har varit bra för mig. Jag har tagit chanser som har varit mindre bra också, men jag har i alla fall tagit dom. Det är det som räknas tycker jag. Allt kan inte alltid gå bra men huvudsaken är att man vågar.

En av mina natt-tankar för kvällen, sätter punkt för det. Nu ska jag krypa ner i sängen och det blir lika ensamt som vanligt. Men det har börjat bli ännu jobbigare nu för tiden och det känns inte alls trevligt. Får tänka framåt för snart så får jag sova bredvid Christoffer enda tills jag blir spyless på det och fyfan vad jag ser fram emot det! Fast spyless kommer jag aldrig att bli hur som helst, men sova bredvid honom tänker jag i alla fall göra. Hurra för sommarlov alldeles snart.