En hel A4-sida med känslor, svart på vitt. Och jag bara ratade det. Jag läste igenom det en gång, två gånger och fler än så - men jag ratade det, jag gav fan i det. Så många känslor, som en öppen bok, och så jävla känsligt men även lögner och dubbelt upp med missförstånd. Fortfarande ratat.
Det var nog flest missförstånd nerblandade i dom där känslorna, dina missförstånd. För mig var allt helt klart, det var ju trots allt jag som tog steget, det var ju jag som gav upp allt. Varför i hela helvete råkade jag öppna det igen? Varför i hela helvete läste jag det igen? Och varför i hela helvete skriver jag om det i bloggen?! Det är länge sen nu, varför tar jag upp det igen?
Varför låtsas jag som att jag bryr mig över huvudtaget, när jag aldrig gjorde det sen jag släppte taget? Jag brydde mig förut men jag slutade bry mig. Och vet du vad? Det kändes bra. Det kändes jävligt bra. Och vet du något annat? Det kändes elakt att skriva det där. Och trots att jag på nått sätt nu fick för mig att jag måste, så vill jag inte. Jag hoppas att du aldrig råkar läsa det här, hoppas att du aldrig förstår att det är dig jag menar i såna fall.
Din A4-sida med känslor gör mig ledsen i många av meningarna men i det allra flesta blir jag så fruktansvärt arg! Fattade du verkligen ingenting? Trodde du bara på alla andra, även om det var jag som sa sanningen? Var du helt jävla blåst eller? Jag talade om sanningen för dig flera gånger, alla andra berättade lögner, och du trodde på dom. Förstår du inte, det var ditt eget fel. Det var du som inte kunde förstå, du som inte kunde hejda dig fastän jag försökte med vad fan som helst för att få dig att sluta, för att få dig att ge upp. Det slutade bara med att jag var den som var tvungen att ge upp. Jag gav upp mer än vad jag ville.
Jag vill tro att det var ett bra beslut, det som jag tog men ärligt talat så vet jag inte, inte ens än idag. Jag önskar att jag visste men jag måste inse att jag inte gör det. Jag har aldrig ångrat mig (eller kanske bara i början) och till slut kommer jag inse att jag gjorde rätt, enbart för din egen jävla skull. Men du verkade aldrig fatta det. Det du trodde fanns, och det som alla andra också trodde, det var en lögn som ni hade byggt upp. Och en lögn som jag fortsatte bygga på, i tron om att ni kanske skulle förstå att jag inte alls var så seriös. Jag hade fel.

& jag har inte pratat med dig som jag gjorde förr, sen du skickade det där brevet. Jag ville bara säga tack. För det. För brevet. Tack.