Jag måste bara säga att jag har världens bästa pojkvän, på riktigt. När det inte är min dag och jag är sur och fräser över minsta lilla och fast jag vet att han nog helst skulle tejpa igen munnen på mig och låsa in mig i klädkammaren och mata mig en gång om dagen, så slutar han inte säga hur bra och fin jag är och hur mycket han älskar mig. Han vet hur han gör mig arg men han vet också hur han ska bete sig för att göra mig glad igen. Och, han vet hur han ska göra så att det inte går att vara sur på honom.



Det är nästan lite tokigt hur man kan ha svårt att förstå att allt är som det är. Kan fortfarande inte förstå att vi faktiskt bor ihop, även om det ändå på ett annat sätt känns helt naturligt. Jag har glömt bort hur det var med distansen, fastän det inte har gått så lång tid ännu. Jag trodde ju aldrig att vi skulle ta oss igenom de här åren på avstånd och det trodde inte han heller, men vad fel man kan ha ibland. Fast jag fattar fortfarande inte hur vi gjorde.. To truly love something, you must first give it a chance to fail. If it survives, it is going to be stronger than ever. Distance is pure proof of this, and forever we will love if we survive.

Kärlek handlar inte om hur mycket man kan få utan hur mycket man kan ge. Det handlar inte om att ge upp utan att hålla fast, och det handlar inte om hur man säger ”jag älskar dig”, det handlar om hur man visar att det är sant. Det handlar om att kunna lita på varandra och att kunna skratta och gråta tillsammans. Det handlar om att dela minnen och att dela på allt som verkligen betyder något. Det handlar om att ligga vakna nätterna igenom och prata om precis allt och alla. Det handlar om att vara ett fastän man är två och att dela ett helt liv tillsammans. Det handlar om att bråka och bli sams och om att ha roligt åt sånt som andra inte alls kan förstå. Det handlar om att kunna ringa när som helst på dygnet och om att betyda mest för någon annan. Det handlar om att kunna säga jag älskar dig varje dag, utan att det någonsin förlorar sin betydelse.



Ibland är jag sådär fånigt lycklig över att jag fått uppleva så många viktiga stunder med just den här pojken, att vi har plöjt oss igenom alla svårigheter och motgångar, och att det faktiskt är min hand som han håller i, och att det är mitt namn som står bredvid hans på lägenhetsdörren. Ja, ni vet, sånt där som man kan fundera över ibland när hjärnan är tom på annat. Ungefär som den är nu då.
 
Det är så svårt att sätta ord på allt, det är kanske inte meningen att man ska kunna göra det heller, för kärlek går ju inte att ta på precis. Jag vet inte riktigt varför jag ens försökte skriva något när det inte går, men ibland så kommer det bara automatiskt, utan att man egentligen vet varför man försöker, som sagt.