Det drar ihop sig, och det märks att det gör det. Om mindre än fyra månader tar jag studenten. 16 veckor kvar imorgon. Går flyttlasset sen eller? Ja, jag undrar. Det beror helt på, men visst närmar det sig.

Det känns väldigt skrämmande, samtidigt som jag har längtat och sett fram emot det väldigt mycket. Jag kommer verkligen att lämna allting här, om jag nu flyttar. Min familj, mina vänner, mina intressen, min trygghet. Gällivare finns alltid kvar, men det känns jobbigt ändå på något sätt.

Mamma har börjat leta efter en mindre lägenhet nu och verkligenheten påminner en hela tiden. Känns som att jag kommer bli ensammast i världen utan vänner, inte få något jobb och bli en liten enstöring. Men å andra sidan känns det kul, att börja om på ny kula. Att ge sig ut i vuxenlivet känns mest bara skrämmande egentligen, men ändå så skönt att lämna skolan och alla läxor bakom sig.

Om 16 veckor får vi se hur det blir, jag kanske inte ens vet helt säkert då heller. Planerna kanske har hunnit bli annorlunda då, mycket kan hända på fyra månader. Jag hoppas ändå att jag är påväg bort härifrån, att jag gör nånting medan jag vågar. Jag kan alltid flytta tillbaka om jag inte trivs, eller när jag blir äldre för att jag saknar Gällivare.

Jag hoppas att det inte blir så jobbigt, men tanken att inte få träffa min familj ofta känns faktiskt väldigt jobbig, jobbigare än jag har trott tidigare. Men det kanske beror på att man inser att det närmar sig. Jag kanske inte ens orkar att flytta ifrån allt jag har här? Det får framtiden utvisa.