..but i'm healing right now

länge trodde jag att det var mitt fel, i flera år. men nu har jag insett att det inte var mig som det var fel på, det var du som hade problem. du är en av de orsakerna till att jag blev den jag är idag. de där känslorna sitter i. känslorna av att vara obetydlig, genomskinlig. känslan av att bli ignorerad. av att inte synas. känslan av att inte räcka till, att inte vara lika bra som alla andra. du förstörde mig inombords, men jag läker just nu.
det är till exempel ditt fel att jag inte ville vara med på gympalektionerna, en enda gång blev jag vald sist och det var då allt vände. alla tyckte om mig precis lika mycket som du gjorde. det var iaf vad jag trodde, i flera jävla år. det är du som har gjort så jag mår dåligt av att neka andra, du har fått mig att tro att de känner sig likadana som jag kände mig när du nekade mig. det är du som har fått mig osäker på andra människor, fått mig att ha svårt för att prata om hur jag känner mig. det är du som har fått mig att tro att det alltid är mitt fel när något går snett, som fått mig att må dåligt över ingenting egentligen. det är du som har gett mig känslan av att jag måste känna mig älskad och omtyckt för annars kommer allt bli som förr. som när det var när du var en del av våra liv. du förstörde oss och det känns vidrigt att tänka så, men jag skulle le om jag såg dig död.

jag älskade dig och jag kunde inte förstå, varför tyckte du inte om mig?