Man växer alltid ifrån varandra. Alltid. Mer eller mindre. Eller nej, det gör man faktiskt inte. Man växer utan varandra. Man kan inte växa ifrån varandra.

Förr trodde jag att man inte kunde växa ifrån varandra. Det kanske man kan, men hur? Om man är bra kompisar, hur kan man växa ifrån varandra? Växer man inte med varandra? Däremot så tror jag att det kan vara så att man inte växer tillsammans. Nån som förstår sig på mina överseriösa tankar?

Jag tänker på det här rätt ofta, när man växer utan någon som stått en nära så länge man har minne tillbaka. Någon man förlorat på ett eller annat sätt; död, flytt eller något så enkelt som "kompisbyte" - hur klarar man sig då? Någon man kanske ser varje dag, i syne eller på riktigt, men den närvarar inte som förr. När ens högra hand, ens halva hjärta och andra halva av sig själv är borta - hur fan klarar man sig då?

Fråga mig. Jag har överlevt. Men jag vet inte hur. Jag är fortfarande inte helt levande, men jag tar mig levande ur det för att jag är stark och jag klarar det!

Är både arg, besviken och ledsen. Och vissa av er borde veta varför.
 
 
I övrigt så har det varit en bra dag idag. Spenderade den med Malin och så har jag tränat. Tack för en trevlig dag, Malin. Men säg nån gång vi har haft tråkigt liksom? ;) Imorgon åker jag till Luleå för att shoppa, vilket inte känns allt för lockande just nu eftersom jag saknar shoppingsällskap. Men man får göra det bästa av situationen. Vi får se vad det blir av allt, nog ska jag ha kul ändå.
 
Nu ska jag snarka. Godnatt!