Jag läste något för ett tag sedan som jag blev lite irriterad över så jag känner att jag är tvungen att skriva några ord om det. Det handlade om nån som inte tyckte att varannanvecka-barn hade det bra, att man är en "tillgång" varannan vecka, att "barnbollning" är vuxenegoism, att barn inte ska behöva "hatta runt", att det inte är bra för barn att anpassa sig efter olika regler och rutiner varannan vecka osv. 

När man skaffar barn är väl inte planerna direkt på att separera, men om man gör det så har ju såklart båda föräldrarna lika rätt till barnet/barnen, varför ska man genast anta att ena föräldern ska ha barnen och sen ska den andra få ha dem varannan helg eller nått sånt. Vad är det som säger att barn mår bättre av sånt? Och vilken förälder skulle vilja ge upp sina barn frivilligt? Barn älskar väl sina föräldrar lika mycket och det är klart att man vill träffa den ena lika ofta som den andra då och man behöver ju både sin mamma och sin pappa. Och båda föräldrarna har ju rätt i att träffa sina barn såklart. Om avstånden är långa kan jag dock förstå att man gör på annat sätt, eller om det är nått annat som gör att man inte kan ha varannan vecka. Man kanske är i den åldern där man själv kan välja vilken förälder man vill bo hos och hur ofta, men i det här inlägget menar jag annars, om man är för liten för att kunna välja det.

Jag har varit varannanvecka-barn sedan jag var tre år, fram tills det jag flyttade hemifrån när jag var 19 år, i 16 år alltså. Lika länge har min lillebror varit varannanvecka-barn. Jag har aldrig mått dåligt av att vara det, aldrig nånsin. Jag och min bror har varit lika mycket hos mamma som hos pappa och även om inte rutinerna har sett exakt likadana ut så har ju vi anpassat oss efter dom och vi har ju haft en "tydlig" vardag, och inte behövt må dåligt över nått. Det är på det här sättet vi har vuxit upp. När jag och min bror blev äldre fick vi ju välja om vi ville göra på något annat sätt än att bo varannan vecka men vi var så vana vid det, och vi mådde aldrig dåligt av det.

Varför jag blev irriterad var för att personen som hade skrivit det inte ens varit varannanvecka-barn själv, så varför ens uttrycka sig om något man inte har nån erfarenhet av? Det är väl klart att man som barn kan må dåligt över sina föräldrars separation (beroende på vilken ålder man är, hur mycket man "fattar" osv) MEN det beror inte på att man blir varannan-vecka barn och att man faktiskt får träffa båda sina föräldrar lika mycket. Det är väl ett känsligt ämne men varför ska man uttala sig om något man inte har erfarenhet av, blir så irriterad..

Idag har vi varit på AF och Christoffers fack och fått lite hjälp med papper, fast hon på AF var så dryg och otrevlig så vi gick till facket istället. Fasen vad trevliga dom är där, lika varje gång, även om det är olika personer :) Det tog ett tag innan vi var klar med allt och kunde lägga det på lådan, men nu är allt inskickat i alla fall, och vi har fått svar på att Christoffer får stämpla upp det som han inte har jobbat nu senaste tiden, känns bra!

Vi kom hem, lagade mat och åt framför teven medan vi kollade på gårdagens Pengarna på bordet, för det orkade vi inte göra igår. Sen måste jag ha slagit i huvudet eller nått, för jag blev sugen på fil och müsli med russin?! Och jag är inte alls förtjust i fil, bara om man har socker i den så kan den gå an ibland, och russin tycker jag inte alls smakar bra. Förutom i müsli då haha. Men vet inte varför jag blev sugen på det helt plötsligt? Så tvingade ut Christoffer i snöovädret så vi kunde åka och handla det haha ;) Men då får man ju lite omväxling till frukost också, så han klagade nog inte.

Vi har inte gjort så mycket mer efter det, och nu blir det en dusch innan det börjar dra ihop sig till läggdags. Vi var båda sjukt trötta tidigare ikväll och Christoffer tog en powernap men inte jag, fast jag är inte skittrött längre. Men klockan tickar på :) Och man kan inte vara vaken hela natten!

Gårdagen kan sammanfattas med dessa ord:

Uppstigning, besök, knuffa loss en bil som kört fast i en rondell, lunch, handla, hem, 2 kilometers bilkö, världens bästa telefonsamtal, besök, kortspel, tevemys, Andersberg, åka bil, hem, webbteve, sova.

Höjdpunkten igår var världens bästa telefonsamtal. Vi hade gett upp hoppet för länge sen, trodde aldrig att det skulle ringa. Har turen vänt? Kan inte vara gladare och lyckligare men samtidigt; det går för bra just nu. Vad kommer att gå fel? För nånting måste ju gå fel, vi är ju födda med en nitlott i röven. Nånting går alltid fel. Men samtidigt, vad kan gå fel? Bara att rulla tummar och invänta måndagen, förhoppningsvis känns allt mycket bättre och lite klarare då. Jag hoppas att det för en gångs skull kan gå vägen, nu när möjligheternas dörr har öppnats.