nu är det verkligen såhär att allt är liksom ut och in. ibland önskar jag att ni inte visste det ni vet, men faktum är att det ni vet är inte ens hälften, inte ens en bråkdel av allt. ibland önskar jag att ni visste mer så att ni kunde förstå. jag förstår er, tro mig för det gör jag verkligen men en del av mig vill inte förstå.

just nu vill jag bara gråta. jag är inte ledsen, bara ett gäng besviken. men jag ska inte ta ut något i förväg, svaret är inte glasklart och något inom mig säger att detta inte är erat slutgiltiga beslut även om det du sa åt mig var ganska solklart eftersom det var du som sa det, men jag vet ju hur du är och jag hoppas att du gör som du alltid gjort för i slutänden får jag ändå oftast det svar jag vill ha, så har det ju varit förr iaf.

du säger själv att det inte har med åldern att göra utan just denna sträcka och att det inte passar sig just då. men senare då? det blir inte en kortare sträcka bara för att tiden går, det fattar ni väl?


en sak är säker, ikväll blir det minst en timmes promenad, telefonen i högsta hugg och musik i öronen! det är den bästa medicinen mot besvikelse.