Idag har jag och Christoffer varit tillsammans i sex månader. Det är väl rätt lång tid ändå, även om det inte känns som det. Ja, iaf lång tid för att vara jag! Men jag är så glad att det blev såhär och jag tror inte att han förstår hur lycklig han gör mig.
Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om hur man klarar av ett distansförhållande. Jag har inget svar på den frågan, men allt går bara viljan finns. Det räcker inte med en vilja, det måste finnas två för ett sånt här förhållande, annars kommer det inte att funka i längden. 950,3 kilometer skiljer det mellan oss om vi båda är hemma. 95 mil är inte att ta lätt på, men det går. (where there is love, distance doesn’t matter)
Och nej, jag har aldrig trott på distansförhållande, inte förrän jag träffade Christoffer. Jag har hört om folk som har distansförhållanden men jag har inte förstått hur dom klarat det, hur de har stått ut och hur man håller känslorna levande, speciellt om man träffas sällan. Och jag har verkligen inte sett mig själv som någon som skulle kunna klara av ett distansförhållande, aldrig någonsin! Och om sanningen ska fram så trodde jag nog inte på det i början heller, när vi hade blivit tillsammans. Jag bara hoppades att det skulle funka för jag föll nog i och för sig redan första gången jag träffade honom med det var nog inte förrän han blev singel som jag förstod att jag verkligen tyckte om han tror jag.. Jag har alltid haft lätt för att prata med honom, det märkte jag redan i början när jag knappt kände honom och hade berättat om allt som fanns i mina tankar. Jag brukar ha svårt att lita på folk men det har alltid känt som en självklarhet att prata med Christoffer. Det har alltid känts som att han har förstått allt.
Men tro mig, jag har tvivlat. På honom, på mig själv, på oss. Det har jag verkligen gjort och det rår jag inte för. Det är verkligen inte lätt alla gånger med ett distansförhållande. Jag tvivlar inte så ofta längre men det kommer alltid snurra vissa tankar i huvudet om både det ena och det andra, mer eller mindre bara.
Jag vet att det finns de som säger att man inte kan kalla ett distansförhållande för ett riktigt förhållande och tro mig, jag vet för jag var själv en av dom som tänkte så förut. Jag tror inte man kan tro på distansförhållande förrän man själv är i ett. För det funkar, ingen hade ju haft det om det inte hade varit värt det. För det är det faktiskt. Jag har haft både det ena och det andra emot mig när det gäller vårat förhållande, och det är jag inte ensam om. Det slutade med att jag struntade i alla andras åsikter om distans och gick min egen väg, för det var inte många som ens tyckte att det skulle vara värt en chans men jag visste att jag skulle ångra mig om jag inte gav det en chans, för någon som Christoffer kommer jag inte att hitta nån annanstans. Jag har aldrig ångrat att jag gjorde det för oavsett vad som händer så kommer han alltid att ha en plats i mitt hjärta för han är verkligen speciell på alla sätt och vis.
I Sverige bor det 9 miljoner människor, jag har inte valt Christoffer för att det är kul att prova på något nytt, eller nått sånt. Jag har valt han för att jag inte skulle klara mig utan honom i mitt liv.
 

Kärleken sätter inga gränser för avstånd