Tänk vad skönt det skulle vara om allt här i livet vore enkelt. Det är verkligen inte enkelt just nu. Jag försöker påminna mig själv om det där ordspråket/citatet/vad det nu är; "När vi längtar efter ett liv utan svårigheter, påminn oss då om att ekar växer sig starka i motvind och att diamanter framställs genom tryck" men det går verkligen inte. Jag längtar efter ett liv utan svårigheter och sanningen är nog den att jag kommer att få längta efter det livet ut. Det finns inget liv helt utan svårigheter, det måste alltid vara nånting som är svårt. Eller iaf mindre lätt.
Samtidigt undrar man varför allting kommer samtidigt? Kanske är det för att man ska uppskatta dom där stunderna då allt känns så bra.. Ibland vill jag bara ge upp allt, men jag kan inte. Det betyder för mycket för mig. En del av mig är glad just för att det gör det, en annan del av mig önskar att det hade betytt mindre än vad det gör. Men den där andra delen dyker, som tur är, inte upp så ofta. Grejen är den att jag lägger andras problem på mina axlar och låter de problemen gå före mina egna. Jag kan inte lösa andras problem, det är till största delen därför jag mår som jag mår såna här perioder.
 

We're gonna get through this, right?