Idag är det sju dagar tills jag får träffa min älskling. Idag har vi varit tillsammans i nitton månader. Idag saknar jag honom extra mycket. Ibland gör det ont att älska honom. Inte idag men ibland. Det handlar om att se förbi alla svårigheter. Om att veta att man kommer förbi dom till slut. Jag är kär i alla småsaker. Att han har skrivit "godmorgon älskling" åt mig varje morgon i nitton månader, när vi varit ifrån varandra. När han är sur och orolig och säger att han inte bryr sig, fast han vet att jag vet att han bryr sig mer än allt annat. När han blir arg över något och jag skrattar åt honom. Jag älskar att vakna upp bredvid honom, ligga på hans axel och höra hur hjärtat slår. Försöka somna om och bli galen på att han snarkar sådär irriterande tyst. Jag är kär i alla småsaker, i allt det bra och i alla brister.

Och tanken att han befinner sig 95 mil bort är vardagliga tankar. Det har jag tänkt varje dag i tjugotvå månader. Enda sedan jag och pappa lämnade av honom på busshållsplatsen första gången jag var i Gävle en kväll i slutet av juli för tjugotvå månader sedan. Han har alltid varit 95 mil bort men man blir aldrig riktigt van.