Nått som jag brukar reagera på är folk som har haft ett distansförhållande och så tar det slut och andra vill veta vad det berodde på, så får dom till svar nått liknande som "distansförhållande var ingenting för mig, det passar inte mig". Det får mig att se ut som ett stort frågetecken. Är distansförhållande verkligen nått för någon? Jag tror inte det finns många på jorden som önskar sig ett distansförhållande, ingen vill väl vara ifrån den man älskar? Om jag hade tänkt på samma sätt så hade inte jag och Christoffer varit tillsammans idag. Det hade vi inte heller varit om han hade tänkt på det sättet. Distansförhållande är nog ingenting för någon, men det är en svårighet man tar sig förbi. Kan man träffas hyfsat ofta och vet hur man vill ha det sedan så löser sig det mesta med tiden. Är ingen villig att flytta till eller närmare den andra kan man dock börja fundera över om förhållandet kommer att ge något. Det spelar ingen roll om det handlar om 1 mil, 10 mil eller 100 mil - ett distansförhållande är fortfarande ett distansförhållandet, för sträckan spelar ingen roll där.

Sen, folk som tycker "synd" om de som har distansförhållande, varför är det synd om dom? Jag tror inte man skulle ha ett förhållande som man inte mår bra av, om man kan hitta ett bättre på närmare håll? Klart folk säkert kan känna medlidande för de som har distansförhållande och inte kan träffas när de vill, men träffas man så ofta man kan så borde det överväga det hela om att man inte kan träffas precis när man vill. Smsar man och pratar i telefon varje dag så klarar man nog att vara ifrån varandra ett tag, speciellt ju längre in i förhållandet man kommer för då blir man van (även om det kan bli jobbigare allt eftersom känslorna växer). Men går man in i ett distansförhållande och är övertygad om att det aldrig kommer funka så är det ju självklart att det aldrig kommer att göra det! Man måste tro på det för att hitta styrkan att klara av att härda ut när det är som jobbigast.

Jag och Christoffer har hållit ihop i 2 år och snart 3 månader. Det beror på att vi träffas så ofta vi kan (även om det kanske inte verkar vara så ofta för de som kan träffa sina pojk/flickvänner var och varannan dag) och att vi vet hur vi vill att framtiden ska se ut, eller i alla fall att vi vet när distansen i distansförhållandet kommer att försvinna, och vi kommer att bo närmare varandra. Det är klart att annat skulle kunna sätta käppar i hjulet, men det har det inte gjort. Ett distansförhållande är värt att ha så länge man mår bra av varandra. Det är värt alla timmar på tåg och all saknad när man får träffas igen, för så bra som jag mår hos honom är det inte ofta jag mår annars.

Just nu träffas vi ungefär var fjärde eller var femte vecka i snitt. Förut var det mellan 8-10 veckor och jag förstår ärligt inte hur vi stod ut med det. Men det var också då vårat förhållande var ganska nytt, och man inte riktigt visste om det skulle fungera. Idag hade jag aldrig klarat 8-10 veckor utan honom om jag inte var tvungen och det inte fanns någon annan lösning. Jag tror att man klarar distans ett tag men som sagt, har man inga planer för framtiden så kan det nog sina och känslorna börjar vela. Jag trodde ärligt talat inte att det skulle hålla såhär länge mellan mig och Christoffer, men allt eftersom tiden har gått har jag känt hur rätt allting känns och när både hjärtat och hjärnan säger att det är rätt och att det kommer att funka, då är det bara att tuta och köra ju?