Uschdå, ibland är det jobbigt att tänka tillbaka, även på fina och bra minnen. Nattliga tankar är jag expert på, och speciellt nu när jag sitter och lyssnar på gammal musik och tittar på gamla bilder. Vissa tider, människor, varelser, händelser saknar man mer än andra. Ibland vill jag spola tillbaka tiden till då jag var 15-16 år och livet lekte som allra mest ♥ Men det går inte, och det ska inte gå heller för den delen. Minnen är nog bland det bästa man kan ha och jag är sjukt glad för att jag har så många fina!

Jag måste bara få vara lite bitter just nu, så orkar ni inte läsa massa negativt så kan ni ju gå vidare redan nu. Jag förstår mig inte på folk som super så fort de får tillfälle. Onsdag, fredag, lördag och gärna fler dagar om det skulle gå. Och då menar jag inte att dricka litegrann utan supa sig redlöst full flera gånger i veckan. Kroppen lär ju ta stryk nån gång.

Kalla mig bitter, ja kanske är jag lite bitter men jag förstår inte hur folk kan välja sprit framför exempelvis kärleken. Då lär man ju inse att det är spriten som man är kär i om det har gått så långt. Att sånt kan vara så viktigt för vissa människor är ja.. jag vet inte alls.. Folk som nekar till att det drar i sprittarmen så fort det närmar sig helg, då har det också gått för långt. Och om man inte vill dricka, ja då blir man kallad kyckling. Vem är det som är en kyckling egentligen? Förmodligen den som inte kan stå emot grupptrycket och lär gå ut och supa vid varje tillfälle som ges.

Jag dricker inte ofta, långt ifrån lika ofta som andra i min ålder. Kanske är jag tråkig för det, men inte är jag så brydd. Jag känner mig inte behövd till att dricka för att kunna göra något kul, och jag har inte behov av att få vara full varje vecka. Visst kan jag supa när jag har lust, och visst kan jag bli för full, få snefylla och sånt som alla människor kan få. Men inte varje gång jag dricker. Jag förstår inte att folk som inte kan dricka sprit dricker det ändå, och grinar sönder hela kvällen eller blir aggressiva och förstör saker och samtidigt förstör för andra. Folk som gör sånt hela tiden menar jag, att det händer ibland kan ju vilken människa som helst förstå.

Nu är luften rensad. Ja' ä int' bitter. Eller jo, det är jag. Tack för mig, hoppas ingen kände sig träffad.

Fastän jag inte tror det så har jag alltid nyårslöften, varje år. Såna där som glöms bort några månader in på året och som bryts ändå. Men i år vill jag ha det annorlunda, i år ska jag gå all in. Har väl ungefär fyra nyårslöften, lite sådär spontant. Vissa är lite enklare än andra, men alltihopa vill jag uppnå och ska jag börja leva efter. Jag orkar inte skriva om dom, men de flesta ser jag fram emot att få uppfylla, andra ser jag ångestfyllt mot. Men 2012 är ett långt år, fastän jag vill ha några uppfyllda typ till sommaren ungefär, vad det känns nu. Men jag vill verkligen gå all in för alla mina nyårslöften i år, och den här gången har jag inte satt upp något som jag vet redan nu att jag aldrig kommer orka, utan sånt som jag verkligen måste eller vill.

Är dessutom lite småtaggad att komma hem, rensa gamla förrådet, rensa ena garderoben och fixa om därinne, bädda rent i sängen, shoppa nytt och fint på Ikea, fixa fina tavlor och hyllor osv, sätta upp spegeln..

Nattliga tankar, men det är då jag funkar som bäst!

När jag går till tandläkaren här och får "kvitto" på när man ska komma dit (ni vet när man bokar en tid när man är där, så får man ju ny tid på ett "kvitto") så står det Evelina Auoja på det, så jag pratade med hon som satt i receptionen och frågade om hon kunde ändra eftersom jag bara använder Hermansen, men tydligen gick det inte för jag lärade prata med Skatteverket sa hon, för dom hämtar sin information därifrån.

Så jag mejlade dit igår och frågade, och fick till svar idag att som det ser ut nu är Hermansen mitt mellannamn och Auoja mitt efternamn, och om jag ville ha Hermansen som efternamn så måste jag göra en namnändring. Näää, men grattis, visste jag inte det då? -.- Min fråga var ju inte hur jag skulle göra, utom OM jag byter ifall Auoja måste stå före Hermansen, eftersom mellannamnet alltid bärs närmast före efternamnet. Har ju alltid hetat Hermansen Auoja och jag vill inte slänga om och heta Auoja Hermansen bara för att jag byter mellan de två.. Gaah, har aldrig varit nå problem tidigare med att jag bara använder Hermansen, men blir ju lite svårt om det ska vara såhär och man skickar post till Evelina Auoja eftersom posten inte lär fatta nått då det bara står Hermansen på dörren.

Så nu fick jag mejla tillbaka igen och fråga hur det blir om jag byter. För jag vill ha båda mina föräldrars efternamn även om jag bara vill använda det ena. Min lillebror har också båda efternamnen men använder bara Auoja. Så det tycker jag är bra, för då används båda efternamnen :)

Sitter och funderar på hur jag kan äta ost och kex egentligen. Då pratar jag inte om vanlig ost eller nått, utan mögelost. Tog ett bra tag innan jag vågade smaka på det, för fattar inte hur något som luktar så vidrigt faktiskt kan ätas! Jag äter inte pizza, kebab, varmkorv, grillkorv med skinn, prinskorv och såna där saker som vanligt folk tycker om, men mögelost det äter jag. Är det inte lite sjukt? Har smakat kanske 5-6 olika mögelostar till kex och jag har väl gillat alla utom en vad jag kommer ihåg i alla fall.


Det vi köpte hem igår, den till vänster åt C och den till höger åt jag

Det är första gången som jag och Christoffer köper just den här mögelosten för den har aldrig funnits förut när vi har handlat så vi har provat andra istället. Men nu fanns den och vi köpte hem den och åt ost och kex igår. Men Christoffer är inte jätteförtjust i mögelost så han äter hellre Creme bonjour i nån smak, och igår blev det extra vitlök. Den var faktiskt god, är inte annars så förtjust i just dom ostarna. Men han höll i alla fall på att dog när jag öppnade mögelosten för fyyyfan vad den luktar! Den luktar vidrigare än någon annan mögelost som vi har köpt hem nån gång, och han smakade lite och frågade hur fan jag kan äta nå dylikt haha! Fast han smakade nån gång till sen och sa att den var okej, men inte god haha.

Och då ska ni också vet att Christoffer är mitt sopnedkast, han äter typ allt. Verkligen en soptunna haha. Så det är INTE likt han att inte äta något som jag faktiskt äter!

Stupid might fail, but smart doesn’t even try

..eller så gör jag inte det

Har hittat hur många som helst jobbannonser som går i liknande stil:


Börjar som fundera lite vart jag bor? Enkla jobb som inte kräver utbildning, som tex butiks/kioskbiträde har oftast andra konstiga krav.. Ja det är inte riktigt lätt här i världen :)

Kanske man bara ska pausa ett tag? Lägga allt på sidan och leva lite sådär omedvetet? Kanske är det vad som krävs? Det hjälper inte att gå runt och noja, det gör det faktiskt inte. Kanske ska man sluta se framåt så mycket, och bara leva i nuet? Kanske jag ska sluta planera så sjuhelvetes mycket, och stressa inför allt när det kanske inte går som tänkt? Kanske jag skulle må bättre av det?

Javisstfan, jag stänger av halva hjärnan (ungefär) och lever lite nu. Jag ska utomlands snart och då ska jag bara leva för dagen, inget tänka framåt och inget planerande. Tror det blir jävligt nyttigt för min del!

Förändringar. Från olika håll och kanter. Just nu är det såna där förändringar som jag tycker om, som jag ser fram emot. Det ska bli spännande och kul allt som händer nu, och som kommer att hända. Det är både stort och smått, och det är nog det som är kul. Det är förändringar som man kan styra över själv, därför är de uppskattade. Det känns som att det var ett tag sedan jag kände att jag hade medvind vad gäller förändringar, men just nu har jag det. Just nu har vi det. Jag håller alla tummar jag kan för att allt ska bli så bra som möjligt, men jag tvekar faktiskt inte alls. Och jag håller fortfarande tummarna för min kära mamma och hennes planer här framöver. En bra förändring, och en väldigt uppskattad en.
 

 

Nu ska jag vänta på att herrn ska duscha klart och sen ska vi kila iväg till hans kusin en sväng.

Det är så sjukt det som har hänt i Norge. Först bomben i Olso, bara det är.. ja, jag vet inte vad jag ska skriva. Och skjutningen på ute på Utøya. Förstå vilken jävla mardröm att vara där? Det är som om det är taget ur en skräckfilm. Jag kan tänka mig vilken jävla skräck och panik människorna på de drabbade områdena måste ha haft. Jag får ont i magen av att bara tänka på det, Norge är så nära, och Oslo är bara 53 mil från Bergby (det är inte långt när man är norrlänning). Man tror inte att sånt här ska hända.



Hittade en som hade skrivit om sin upplevelse på ön och jag säger bara LÄS DEN! Kan ni inte norska så översätt på google translate, den var verkligen värd att läsa och ger en inblick av hur det ska ha känts att vara på ön. http://prableen.origo.no/-/bulletin/show/672218_helvete-paa-utoeya?ref=mst

Eftersom både mormor och morfar är födda i Norge så har jag många släktingar där. Som tur är så har det inte drabbat någon av mina släktingar, men jag känner medlidande för de drabbade. Det är helt sjukt det som har hänt, helt ofattbart. Jag finner inga ord, men jag antar att man ska ta vara på livet och sina nära och kära så länge man lever. Man vet aldrig när det tar slut, eller på vilket sätt.

- Drömmer om flyttplaner, det är alltid kul!

- Planerar semestern för i år

- Funderar på när jag ska åka hem?

- Bestämt mig för att ta tag i något viktigt imorgon

- Planerar detox för mig och C, som vi bestämt oss för att försöka oss på

- Hur fan kan man vilja fria i Jerry Springers show?! Har kollat på tv11 tidigare och det står på nu, och någon friade nyss. "Klä av er" ropade publiken. Romantiskt? Haha näe.

Det är inte konstigt att jag inte sover ännu, var vaken 5.00-10.00 idag, sen sov jag 10.00-13.30 och jag är inte trött ännu. Men nu lägger jag mig och ställer klockan så att jag inte sover bort dagen. Jag är nästan lite peppad för att vara duktig imorgon, plus att jag ska prova på att laga min absoluta favoritmat! Hoppas den blir nästan lika god som när pappa gör den ♥

Det känns inte som att det är sexton dagar kvar till studenten. Och bara två veckor kvar till studentbalen. Jag har nog inte riktigt fattat det ännu, för jag borde egentligen vara superstressad som jag alltid är, men faktiskt inte. Har gjort klart arbete på arbete och har nu bara två stycken kvar, men det känns inte så.

Ikväll eller imorgon skickar jag in min engelska bokrecension. Har inte fått tillbaka min rapport så den hinner jag inte bearbeta igen, betygen läggs på måndag. Och jag orkar inte anstränga mig nå mer, vet ändå att jag inte får bättre än godkänt pga hur höga krav läraren har. Känns jävligt surt när man vet att man kan bättre, att ett godkänt ska stå i betygen fast man vet att man hade haft bättre betyg med en annan lärare. Sen har jag bara en uppgift kvar i webbdesign som jag ska göra klart på fredag. Sen är jag klar med allt i skolan, men det känns inte så.



Mina slutbetyg kommer prydas av massa G och det är klart att det är trist, men jag har glidit på ett bananskal genom hela gymnasiet för att jag har varit så skolless. Det har jag varit sen åttonde klass typ, och jag har verkligen inte orkat anstränga mig på gymnasiet. Tror inte jag fått bättre än godkänt på ett enda prov nu i trean, förutom webbdesignprovet. Det är synd att man inte orkade lägga krut på proven och uppgifterna nu när det hade behövts, men det är som det är.

Just nu önskar jag bara att jag skulle få hitta mig ett arbete så att man kan börja tjäna sina egna pengar. Jag vill flytta, skaffa lägenhet, nya bekantskaper och försöka komma på vad jag vill göra här i livet, samtidigt som jag vill stanna i trygga Gällivare och bo kvar hemma och veta precis vart jag har alla och vilka vänner man har. Men jag har bestämt mig, om jag får jobb så flyttar jag, det finns så mycket att upptäcka och jag vill göra det medan jag är ung. Gällivare står alltid kvar, och min familj kommer alltid att vara min familj. Hur de än ställer sig till att jag vill flytta, så vet jag att de stöttar mig och att de vill att jag ska ta chansen medan jag är ung, för jag kan alltid komma tillbaka när jag än vill.

Vad ska man ha för skor på balen? Vilken bil ska man åka i? Hur ska håret vara? Hur ska man sminka sig? Vilken hårfärg ska man ha? Hur ska man hinna plugga till körkortet? <-- Största frågan hittills. Hur ska man hinna med alla skolarbeten innan allt är slut? Hur ska man hinna leva? Stress och ångest.

Prio 1 - få klart fyra skolarbeten tills på onsdag, ska klara det!
Prio 2 - efter jag klarat prio 1, plugga körkortsteori tills jag spyr
Prio 3 - bestämma sig för allt som har med balen att göra
Prio 4 - försöka hinna med att leva lite kanske?

Sen om hundra år boka tid för uppkörning och teoriprov. Tror ju inte att jag kommer hinna med det innan studenten tyvärr. Ångrar att jag inte tagit tag i det tidigare för jag har ju fan aldrig tid nu. Viljan finns väl heller inte där så mycket som den borde, men det börjar faktiskt komma tillsammans med stressen.

Min t-shirt som jag har på mig idag fick nog mig att ändra till en positiv inställning :) Den är så sann!

Det blir inte så många ord nu, mer än att det faktiskt kan funka ändå, även om allt inte går som det ska. Det borde i alla fall kunna funka ändå. Det fick mig att se lite ljusare på saker och ting just nu. Den där ångesten som spökade känns lite längre bort nu, även om den fortfarande finns där. Men jag tror att i det här fallet så kommer det att fungera om man bara vill. Jag hoppas verkligen att det är så.

Det var allt. Nu tillbaka till djupdykningen i skolarbetena. Exemplarisk lördagkväll? Nja.

Måndag och tisdag har varit superbra dagar, för en gångs skull. Sådär så man känner att typ ingenting kan gå fel. Bara därför vaknade jag på fel sida idag och när det bara kunde bli bättre så vart det ju tvärtom. Känner mig rätt uppgiven, hmm... Av en hel del anledningar faktiskt.

Tidigare i år kände jag en massa ångest för att gå ut skolan, jag ville helt enkelt inte. Rädd för vad som ska hända i framtiden och sådär eftersom jag inte har en aning om vad jag vill göra efter skolan. Hade äckligt med ångest alltså! Sen, för bara typ kanske två veckor sen(?) så kände jag en lättnad över att det snart är slut. Såg fram emot det riktigt mycket, att slippa allt jävla plugg och istället få sig ett jobb och kanske slippa den här hålan.
 


Nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Drunknar i skolarbeten, har ingen tid/ork för att plugga körkortsteori och jag VILL verkligen ha ett körkort innan jag går ut skolan men det ser ju inge lovande ut. Har sökt några jobb och det har känts bra, men så imorse när jag vaknade klickade jag mig in på Arbetsförmedlingen direkt och kollade jobb. Då kände jag att, inte kommer ju jag få något jobb? Varför skulle de vilja anställa mig, av alla som söker? Jag har ingen erfarenhet eller någon praktisk utbildning till något. Ett enda mörker. Jag vill så mycket, men det känns jobbigt att inte ha makt över att kunna bestämma hur det ska bli. Min framtid ligger i händerna hos de jag söker jobb hos.

Det är så himla mycket som går i kras om jag inte skulle få ett jobb där jag vill. Allt som man har planerat för, det kommer inte att funka. Och jag vet att mitt liv kommer vara tvunget att ta en stor vändning då, vilket inte alls är något som jag vill. Det är det sista jag vill.

Men vad kan man göra, mer än att söka med ljus och lykta, hålla tummarna och hoppas på det bästa? Jag kan inte intala mig själv något annat än det. Nu ska jag försöka se positivt igen, kämpa mig genom skolan och ta dagarna som det kommer. Mer kan jag faktiskt, tyvärr, inte göra.
 

Braaaa när man försöker göra folk en tjänst, så får man bara skit tillbaka! Riktigt bra där. Speciellt synd när någon annan borde få den skiten, men whatever. Det är ingen som gråter för det ändå :)

Nu ut och åka bil en sväng och strunta i alla världens människor utom några få (dom som sitter i bilen)!

Fan jag tycker så jävla synd om dig människa.. Även fast du har varit jävlig taskig mot mig och framförallt mot andra och visat hur jävla omogen du är för din ålder, så tycker jag synd om dig ändå. Ingen människa ska få behöva vara med om något sånt, och inte veta ett skit. Jag har inget emot dig, men oavsett om jag hade haft det eller inte, så hade jag ändå velat att du ska veta.

Ingen människa ska bli behandlad som en dörrmatta, så länge man inte gör sig förtjänt av det. Jag vet att folk kommer att berätta för dig, förr eller senare. De vill bara inte sätta sig i skiten och förstöra för sig själva också. Men du förtjänar att veta, till och med du.

Jag mår fan dåligt när jag tänker på det, och att du inte vet, och när jag ser vad du skriver och hur du verkar känna. Kan bara föreställa mig vad du skulle känna om du faktiskt visste.